På alla hjärtans dag ska man vara glad, det är inte jag. Det är inte precis så att jag svävar på rosa moln direkt, liksom. Men, jag klagar inte (joo, det gör jag, lite). Men jag har ångest. Prestationsångest för dansen, jädrigt stark. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag klarar inte pressen, att försöka och försöka bli bättre, men det ger aldrig resultat. Man sätter en så himla stor press på sig själv, och jag når inte upp till mina egna förväntningar.

Inte på långa vägar.

Det suger. Jag suger också. Det är inte kul.


Men den här lille snyggingen kan alltid få mig att må bättre, det är väl konstigt?
Han har nästan en låt för varje humör jag är på.
Så här får han en valentinspuss av mig, varsegod Michael ♥
Haha, naej, det är jag som ska säga tack till honom, och det gör jag också. Varje dag.

Peace 

Ps. Nu sabba jag erat glada valentin-humör va?

Sorry